Personal toughts and opinions

Att adoptera en familjemedlem

Posted by | Personal toughts and opinions | 3 Comments

Hej! Ska strax göra mig iordning lite, vi ska på restaurang ikväll med några vänner, men tänkte först göra ett inlägg med uppföljning på hur det gått med Bond!
Nu har vi hunnit ha Bond i 2 månader, och jag tänkte berätta lite om hur det varit, och hur det känns såhär i efterhand när man adopterat en f.d hemlös hund.❤
eee

Som jag tidigare skrivit om så var Bond från början en gatuhund i Spanien, där han hittades mycket svårt skadad. Tack vare änglavakt och att han hittades i tid, så lyckades han opereras och återhämtas jättefint. Så småningom hamnade han hos oss via en fantastisk organisation (dem är riktiga hjältar!)
Han har varit hos oss sedan i juli, och jag uppmanar alla som funderar på att skaffa hund att se över möjligheten att adoptera istället för att köpa från kennel. Det är en process, och det gäller att vara påläst kring Jordbruksverkets regler, och välja en hund utefter dina förutsättningar (och självklart att se till att den har rätt vaccinationer!) men det är värt det!

Tidigare var vi helt eniga om att vi ville ha en renrasig hund från kennel (en Cane Corso), men det finns så otroligt många hundar där ute som är i behov av ett hem. Hundar som kanske inte ser ”perfekta ut enligt rasstandard”, som varit med om något traumatiskt, eller bara växt upp på gatan. Dessa hundar förtjänar en andra chans, och jag lovar er att kärleken man får från en sån hund, den kärleken är ovärderlig! Alla hundar är såklart olika, men jag upplever att Bond är extremt närvarande och älskar att ge kärlek precis hela tiden. Han är lätt att göra glad och uppskattar de små stunderna. Till exempel när man gått ute på promenad, och han alltid börjar vifta på svansen och bli överlycklig så fort vi kliver innanför dörren till lägenheten, som att han verkligen älskar att få komma hem.

I början när Bond kom så var han strykrädd, när man höjde handen så kunde han ducka och lägga sig ner i ett hörn. Det gjorde fruktansvärt ont att se, och så är det fortfarande ibland. Men med tiden har vi lyckats få honom känna sig trygg med oss, och man märker enorm skillnad på bara 2 månader. Han är inte rädd och försiktig på samma sätt och nu kan vi t.o.m busa och småbrottas, han tar för sig och vågar visa tänder (på skoj såklart), det gjorde han inte när han kom. Att få se den utvecklingen och vara med honom vid hans sida och hjälpa honom bygga upp sitt självförtroende, det är en enorm boost för hjärtat och det är värt precis all tid i världen. Han är inte renrasig, han har ett stort ärr över hela bröstet, och han är lite försiktig med andra människor. Men han är helt perfekt i mina ögon. Och jag hoppas att fler personer som går i hundtankar ser över adoption som ett alternativ, oavsett adoption i Sverige eller från annat land.
Jag är absolut ingen expert på dethär, och jag var livrädd för att göra fel, jag har ju aldrig ”tagit hand om någon” innan. Men mitt tips är att bara vara dig själv, var lugn och var en trygg punkt i hundens vardag. Kärlek och tålamod är bästa receptet för att hjälpa en sånhär hund, har jag insett!

”Saving one dog will not change the world, but surely for that one dog, the world will change forever.”

thumbnail_IMG_1967

Fantastiska Therese Lindgren

Posted by | Personal toughts and opinions | 3 Comments

Hej!
Jag har nu 1 vecka då jag bara är hemma med Bond, så att vi får ordentligt med tid tillsammans. Han är helt fantastisk, min fina lilla spanjor❤
Allt är nytt för honom och vi tar det i hans takt helt enkelt.

thumbnail_IMG_9071
thumbnail_IMG_9416
Nu när jag har så mycket tid över så har jag laddat ner en ljudboksapp så att jag kan lyssna på Therese Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra”. Alltså, denna människa…hon blev nog min största förebild över en dag. Hon som vågar stå upp för sig själv, berätta allt om psykisk ohälsa, HSP (Highly Sensitive Person), och som genom sin bok vill visa att det inte är tabu att våga erkänna att man inte alltid mår så bra.
Jag känner igen mig i så mycket av det hon skriver och man känner ibland att hon sätter ord på känslor man själv inte hittat orden för. Jag kände igen mig särskilt i det att hon kunde känna skam och ångest över vissa minnen som inte ens var hennes fel, och som ingen annan gjorde en stor grej av, bara hon. Att situationer kan uppfattas så olika beroende på vem du är. Det känns som att ”den här generationen” lyfter fram psykisk ohälsa lite mer än man gjorde förr, och det behöver inte betyda att man mår sämre nu än den äldre generationen gjorde i vår ålder, utan bara att man vågar prata mer om det nu.

Hon är så förbannat cool och mäktig som delar med sig av sina panikångestattacker, förebyggande tips och råd, och mycket mer. En riktig förebild. Kan varmt rekommendera att lyssna på när hon berättar sin bok. Den är ca.3 timmar lång, och jag har lyssnat på den på repeat dagarna ut (Bond med, så att han får lära sig lite svenska hehe)
thumbnail_IMG_9189

Welcome home, Bond

Posted by | Allmänt, Personal toughts and opinions | 15 Comments

Herregud vad nervös jag inför att lägga upp detta, vet inte varför.

Hej iallafall!
Det är så att det finns något som sker nu i juli, som jag valt att inte skriva om här eller prata med vänner om. Daniel och jag vill hålla allt ganska lågt så att vi får lära känna vårt nya tillskott ifred, både för oss och för den nya i familjen. Jag tänkte iallafall slänga upp ett inlägg och förklara varför jag inte delat med mig så mycket av min vardag nu, och kanske inte heller kommer göra det direkt när han kommer hem till oss. Detta är även för familj och folk runtom mig, så att jag har all info samlad på samma ställe:)

Vi har nämligen fått en ny familjemedlem- Bond❤
bond                                                                                                             (bild lånad med tillstånd från organisationen)

Daniel och jag har haft planer på att skaffa hund i lite över ett år nu, men det har dröjt av den enkla anledningen att vi velat invänta rätt tid. Vi är båda uppvuxna med hund och ni som är det vet hur mycket man saknar hund när man lever utan. Vi har kikat på kennlar under en längre period, men för ca.3 månader sedan så började vi diskutera huruvida det inte vore bättre att adoptera en hund som redan finns och förtjänar en andra chans i livet. Annars hade vi fått vänta i flera år då vi just nu inte har tid för en valp, och dessutom finns det redan så många hundar som är i behov av hjälp.
Vi letade efter en hund av det större slaget som skulle funka som familjehund ,och som älskar att aktiveras och röra på sig. Den skulle inte vara allt för skadad av sin bakgrund, utan hanterbart utifrån våra förutsättningar. Man ska ju inte ”ta vatten över huvudet” i en sånhär situation, och tro att man klarar av alla typer av hundar.

Vi adopterade Bond genom en organisation som är belägen både i Sverige och i Spanien. Direkt när vi såg Bond så kändes det rätt, inte minst när vi fick veta mer om hans historia. När dem hittade Bond var han i mycket dåligt skick med ett enormt öppet sår/hål i bringan efter att förmodligen ha blivit stångad av ett vildsvin. Han har haft änglavakt, han hade nog inte klarat sig om han inte hade hittats (jag har sett såret och det är nog det värsta jag någonsin sett.)
Adoption av en hund genom ett EU-land är inte lika komplicerat som utanför EU (slipper karantän exempelvis), men det gäller att självklart vara ordentligt påläst kring potentiella sjukdomar i landet djuret kommer ifrån (och se så hunden inte testar positivt på dessa), se till att hunden är vaccinerad, och även vad som gäller här i Sverige med försäkring, intyg o.s.v. Ska tillägga att organisationen vi adopterat Bond ifrån har varit helt fantastiska från början till slut, och verkligen hjälpt oss med stöttning, råd och förberedelser inför att Bond ska komma hit.

Jag vet att det finns någon som kanske tänker att ”det finns ju redan massa hundar i Sverige som behöver hjälp”, och visst är det så. Det finns ju hundar från alla världens länder som är i behov av hjälp. Vi hörde först av oss till ett företag i Sverige som jobbar med adoption, men fick blankt nej p.g.a vår ålder (trots att vi uppfyllde ålderskravet). De menade på att ”vi är så unga, och mycket kan hända i den åldern vi är i”. Trots att vi bad om en chans till iallafall ett telefonsamtal så fick vi inte ens ett svar efter det. Jag anser att precis samma saker kan ske i ens liv när man är 45 som 25, och tänker inte sitta och rulla tummarna i väntan på att bara bli äldre, så vi kollade såklart vidare.
Vi har också förstått att trycket i Sverige är stort med många som vill adoptera (vilket självklart är kul, det är fantastiskt att så många vill ge hundar ett nytt hem) men det resulterar i att man inte alltid får svar. Det fanns också andra som vi upplevde inte kunde ge raka och konkreta svar på våra frågor gällande olika hundar och deras personlighet, eller hur dem fungerade med barn e.c.t. Så då blev det nej från vårt håll, vi skulle aldrig adoptera en hund som vi inte fick ett grepp om vem den var. Det får inte bli fel, varken för oss, vår omgivning, eller för hunden. En allt för mentalt skadad hund kanske trots allt skulle bli sämre av den stora omställning en flytt innebär.
Så när vi tillslut såg Bond så kändes det direkt rätt för oss båda. Organisationen kändes fantastisk, hunden kändes fantastisk, och vi skickade in vår ansökan.

Det kändes först lite pirrigt att få hem en ny familjemedlem som man inte träffat innan, men livet är fullt av risker och chanser, och det visade sig att vi inte kunde fått en finare hund. Han vill pussas och kramas konstant, är väldigt glad i alla människor och verkar lyckligare än någon annan hund jag tidigare träffat. Och det är kul att få se en någon uppleva allt för första gången som vi tar för givet. Att få se honom uppleva nya årstider (tänk första snön i vinter!), lära honom gå i koppel, att han får lägga sig i svalkande gräs, ha tak över huvudet, och alltid får mat för dagen. Det känns väldigt fint, och kul att ha med på sin lista över viktiga saker man gjort i sitt liv. Han förtjänar ju ett bra liv precis som vilken hund som helst, oavsett ursprungsland.

Det har varit en del storhandlingar och fix och trix inför att han ska komma, men jag har inte velat dela med mig ifall något skulle gå fel. Men nu är han i Sverige på jourhem tills vi kan ta emot honom om en vecka. Jag mötte upp honom på flygplatsen mitt i natten i juni, och vi har även hälsat på med leksaker.
Vi kommer ta allt långsamt till en början, bara vi och Bond. Han är så himla fin.❤

thumbnail_IMG_8327
thumbnail_IMG_8324
19858504_10154851721577677_902414094_n

thumbnail_IMG_8326

Part.2 from modeling (and some bad sleep)

Posted by | Modeling, Personal toughts and opinions | 8 Comments

Hoppas alla får en go midsommar med massa skoj!! Jag ska ha det väldigt lugnt tillsammans med Daniel och ett par vänner, äta lite och bara umgås vilket passar mig perfekt! Jag är inget jättefan av midsommar, men förra året var det verkligen bra då vi åkte på roadtrip (bilder från det finns här och här), jag gillar upplevelser mer än fester på såna ”högtider”.

NU TILL NÅT ANNAT:
För info har jag sovit pissdåligt i en vecka nu, alltså verkligen nere på botten. Jag har drömt massa mardrömmar och pendlat mellan vaken och i sömn, det är som att hjärnan inte kopplar av. Det blir ibland så när jag är i en stressig period, det går direkt ut över sömnen. Mardrömmarna är jättehemska och det blir nästan obehagligt att lägga sig. Och när jag vaknar så vaknar jag jättelätt, har svårt att somna om. Någon som har liknande? Och kan komma med tips? Jag har ordnat växtbaserade receptfria sömntabletter, har även hört att visst té kan funka(?)
Som sagt, tips mottages GÄRNA!

Här kommer förresten del 2 från plåtningen jag gjorde förra veckan:) Fotograf David Marquez (http://www.davidmarquez.se/)
LinaOhlsen_DMarquez-071
LinaOhlsen_DMarquez-073
LinaOhlsen_DMarquez-074
LinaOhlsen_DMarquez-079
LinaOhlsen_DMarquez-081
LinaOhlsen_DMarquez-082

Detdär med djurförsök

Posted by | Allmänt, Personal toughts and opinions | 9 Comments

Okej, så frågan har dykt upp bland nära och kära och mig själv, kring huruvida djurförsök är okej eller inte när det gäller forskning och medicin. Och vill verkligen stryka under att detta är bara mina åsikter.

Tack vare forskning på djur så har vi lyckats skapa medicin som har räddat liv på tusentals människor. Vi har lyckats göra så människor kan leva längre och kanske bli botade från något de annars skulle dött av- fantastiskt.

Men jag har tänkt mycket kring hela den grejen, och jag  ser det såhär: Det är ett liv för ett liv. Eller rättare sagt, tusen liv för ett liv, och sånt kan aldrig rättfärdigas.

För mig är det helt obegripligt hur vi kan anse oss ha rätten att utnyttja djur och plåga dem, så att vi kan få medicin som gör att vi får leva längre. Som person väljer jag ofta att se saker ut ett biologiskt perspektiv, och jag väljer att se människor som djur, för det är trots allt precis vad vi är. Det är inte rättvist att tänka att det är ”vi människor mot djuren”, alltså att vi människor är lite högre upp, och sedan är djuren nedanför oss. Jag personligen hade aldrig kunnat stå rakryggad på mitt arbete och veta att jag utsätter apor, möss, hundar och råttor för ren tortyr, för att rädda en människa.

Jag har fått höra att jag hade tänkt annorlunda om jag själv låg där döende i någon sjukdom, och jag får veta att enda chansen att rädda mig är genom forskning där det förekommer djurförsök. Och visst, jag har inte varit i den situationen, så jag tänker inte säga att det är orimligt. Jag kanske kommer bli sjuk en dag, och botas med medicin som uppstått tack vare djurförsök. Men jag kan inte se mig själv tycka att det är rättvist att jag får överleva om tusen djur får dö först. Vad fan bidrar jag med till jorden som gör att mitt liv är så mycket mer värt än deras?

Jag vet att många är emot mig i detta. De tycker att det är självklart att människor ska få överleva en tragisk sjukdom, och det är klart att man önskar att alla får leva så länge som det går. Men hela det tankesättet att våra liv betyder så mycket mer än andras, det känns etiskt fel. Finns det inga bättre sätt att ta fram en medicin idag, så tycker jag vi ska avstå. Bara för att vi tidigare forskat genom djurförsök, så finns det inget som säger att det är för sent att sluta nu. Det finns tydliga riktlinjer och lagar kring hur djur ska behandlas inom medicinforskning, men precis som inom köttindustrin så havererar det fullständigt. Och på något sätt accepteras det och får fortgå, för det räddar ju våra liv.

Ja, så djupt tänker jag. Och som sagt, det kan mycket väl kännas annorlunda om någon i min närhet insjuknar i något. Då kommer jag säkert be läkarna göra vad som helst för att personen i fråga blir frisk. För det är ju min familj, mitt allt. Men föreställ er då att sitta i en trång plastbur och se ens familj plågsamt dö bredvid en tack vare att de injicerats med kemikalier och medicin. Det är ett liv för många möss, för dem är det deras allt som ligger och dör bredvid dem. Och det är för oss okej, hur sjukt är inte det egentligen? Det är inte rätt, att en person kan få leva, bara hundratals djur plågas ihjäl först. Som att meningen med livet är att vi människor ska bli odödliga, kommer minsta hinder upp så måste vi hitta ett botemedel, för vi måste leva. För vi är så förbannat viktig resurs till jorden, eller vad?

Det finns en organisation som heter ”Forska Utan Djurförsök”, gå gärna in på deras hemsida och läs lite mer om ni vill veta mer kring kampen för en djurfri forskning!❤

Svåra beslut!

Posted by | Personal toughts and opinions | 18 Comments

Hej!
Jag har de senaste dagarna haft tankar på att eventuellt kanske sluta blogga, men jag tror att det bara är för att jag inte tagit mig tid att fota ordentligt, göra recept på mat eller liknande. Jag är ju inte direkt den som gillar att blogga bara för att skriva ”hej idag har jag druckit kaffe och nu ska jag äta lite hörs sen” typ.
Jag har försökt fundera ut varför jag egentligen ens bloggar över huvudtaget, och dethär kom jag fram till:
* Jag gillar att ha en plattform där jag får bestämma helt själv och designa upp den precis som jag vill, och få utlopp för min kreativitet.
* Det är skönt att ha en hemsida att marknadsföra sig på, och en del av de modelljobb jag fått för olika företag har varit just tack vare att de hittat en via bloggen.
* Genom bloggen kan jag skriva om det som står mig väldigt nära hjärtat; djurens rättigheter, och även marknadsföra och tipsa om olika djurrättsorganisationer
* Jag tycker det är bra att man har en plats där man får vara kreativ och få uttryck för känslor och tankar. Jag ser väldigt mycket åsikter och funderingar som folk delar med sig av på sina bloggar, och jag tror att det är väldigt hälsosamt att få dela med sig av sina känslor. Det ska inte vara tabu.
* Det finns knappt någon goare känsla än när man tagit några riktigt fina naturbilder eller liknande som man får sitta och göra iordning och publicera!

Alltså, det finns ju faktiskt ganska bra skäl till att ha kvar bloggen, så det blir så. Jag tror jag blir frustrerad när jag inte hinner ”ta vara på den” p.g.a skola och jobb eller annat, jag vägrar publicera något ”bara för att”. Så det får vara så periodvis, att bloggen ekar tom ett par dagar.
Men nu är jag tillbaka med massa energi!❤

Och bara för att jag skrev att jag älskar att publicera bra bilder, så kommer här ganska dåliga mobilbilder, haha. Men de togs i ren spontanitet, Daniel och jag var ute på promenad för att dämpa vår matkoma från lunchen, och gick förbi ett magiskt vackert ställe här i Göteborg, fullt med körsbärsträd!
thumbnail_IMG_4537
thumbnail_IMG_4538
thumbnail_IMG_4259

2 years

Posted by | Personal toughts and opinions | 4 Comments

2 år med denhär stjärnan! Det känns dock som att vi är ett gammalt gift par, ingen känner mig så som Daniel gör. Det var jag som ”frågade chans” på honom, efter att jag tillslut insett att jag faktiskt var kär (när jag hade lovat mig själv att leva ensam för resten av mitt liv med 30 hundar istället typ). Innan dess hade vi varit väldigt goda vänner, jag fann en trygghet i honom i en väldigt känslomässig och tuff period. Han lyssnade på hur jag mådde och vad jag hade att säga, samtidigt som han lärde mig att sträcka på ryggen och vara stolt över den jag är, och hjälpte mig få lite skinn på näsan. Han är faktiskt min bästa vän:) Jag vet inte riktigt vad jag tillförde, men jag har hört att jag är ganska rolig och säger många roliga saker. Och så älskar jag mat, så det är väl det som fick honom på fall haha!
Igårkväll firade vi med att äta ute på restaurang, jag åt en dögod älgcarpaccio med svamp och lingon, herregud.

13701184_10153854931672677_4474810644358144332_o

DSC06992
DSC07264

vbcbc
13932194_10153888184017677_37348001_o

#PrayForTheWorld

Posted by | Allmänt, Personal toughts and opinions | 10 Comments

Jag har suttit här ett tag nu och försökt få fram hur jag ska skriva, men jag har inte riktigt orden, så jag tänker fatta det kort.
Mina tankar och all kärlek går till de drabbade i Stockholm.❤ Och dagligen till alla som utsätts för liknande händelser, det går nog inte en dag utan att jag tänker på hur det blivit i vår värld. Kärlek till er!
215045-Pray-For-The-World

Back to school/Animal Care

Posted by | Personal toughts and opinions | 5 Comments

Såååå jag har kommit in på en kurs för att bli Djurvårdare! YEY!
Så sjukt, hela December var som en inre stress inför att veta om jag kommer in eller inte. Jag hade inte berättat för någon att  jag sökt förutom Daniel och jobbet, jag är sån som håller sånt för mig själv tills jag är säker på att jag kommer in (jag var likadan med körkort, lägenhet och dylikt). Men jag kom in! Det är delvis distans, så jag får ladda upp med skolböcker, datorn, och kaffe här hemma. Det ska nog gå finfint! Men nervös är jag!!
Detta känner som en skjuts in i det jag vill och ska göra; hjälpa djur! Drömmen hade varit att jobba som djurskyddskontrollant, eller bli djurpolis (alltså polis med inriktning på djurens rättigheter). Jobba på djursjukhus vore också kul!
Vi får se, huvudsaken är att jag får in en fot i yrket:)
Jag börjar nästa månad!

Processed with VSCO with b3 preset

Åldersnoja?

Posted by | Allmänt, Personal toughts and opinions | 5 Comments

Hej!
Om ett par veckor fyller jag år. Och jag känner såhär: Åldersnoja! Eller ålderskris kanske det heter.
Det känns på något sätt lite tabu att känna så när man inte är ”medelålders och uppåt” men jag är ganska säker på att en ålderskris kan komma när som helst.
Nu i februari fyller jag 25 år och för mig så är det väldigt läskigt och konstigt på något sätt. Jag tror det är för att jag har inget som sker i vuxenlivet som jag är sådär extremt taggad inför, det hände liksom mer för mig när jag är 10 år. Och bli äldre i kroppen är inget jag är jättetaggad på. Få betala för en massa saker som tidigare kostat mycket mindre p.g.a ens ålder. Eftersom precis allt kostar här i livet så tror jag att jag känner en inre stress över att alltid behöva ”vara vuxen”, tjäna pengar, investera i materiella ting och gå framåt i rask takt. Detdär vuxna Svenssonlivet skrämmer mig kanske? Jag vill ju inte bli en sån som bara jobbar för att betala räkningar och räkna dagarna tills jag får 1 veckas semester någonstans, för att sedan börja om. På riktigt, ni vet när man jobbar och ska ha semester om 2 veckor? Och man börjar räkna dagarna, inget annat betyder något för att man räknar ner till semestern. Tänk så många dagar man bara låter gå till spillo för att man räknar ner till något. Så var det inte när man var mindre, man levde för dagen på ett annat sätt.

Självklart menar jag inte att jag är olycklig nu! Jag har det enormt bra på många sätt och visst finns det saker med vuxenlivet som jag fullkomligt älskar! Men jag menar att jag ibland kan känna att jag hade velat tas tillbaka till barndomen innan man visste bättre. Jag saknar 90-talet så otroligt mycket och ibland kan jag nästan få panik av tanken ”Oj shit, jag är verkligen vuxen!” Som att ifall jag skulle kunna få barn nu, så vore det inget konstigt då jag faktiskt är vuxen. Eller när ett tandläkarbesök kostar 900 kr, och man måste pensionsspara.  Jag är fortfarande väldigt barnslig som person och jag hoppas inte att jag växer ifrån det bara för att jag blir äldre! Jag är den som fortfarande älskar Julkalendern och läser Kalle Anka i smyg.

Har ni haft ålderskris någon gång?
g44g